Onsdagen den 4 juli kunde jag inte känna några rörelser från lillkillen vilket självklart gjorde mig orolig. Drack massa kallt vatten för att få igång honom och fick till min stora lättnad en liten buff som svar. Hade ont i ena sidan så jag la mig ner för att vila. Väntade på fler rörelser men efter ca 4 timmar hade jag fortfarande inte känt något mer än den lilla buffen och jag drack mer vatten i hopp om att han skulle röra sig igen. Då det inte hände någonting ringde jag förlossningen som bad mig komma in. Eddie var inte hemma så fick vänta på honom. Det tog lite drygt en timme men det kändes som en evighet och i väntan växte sig oron större och större. Inte kunde det väl ha hänt något med den lille nu?
När vi kom in till förlossningen fick jag göra ett ultraljud som visade att lillkillen mådde bra, han rörde sig därinne och jag vet inte varför jag inte kunde känna det. Klockan var runt 18 och de kunde känna att jag var öppen 3 cm. Vi fick välja om vi skulle stanna eller åka hem och vi bestämde oss för att åka hem. Vi gick över med Nikita till Eddies pappa och brorsa som bor i huset mittemot och åkte iväg med Nellie, chihuahuan vi hade då, till mamma. Smärtan jag känt i sidan tidigare kändes mer och mer och hade nu spridits bak i ryggen. I bilen på väg hem blev det värre så vi bestämde oss för att åka tillbaka till förlossningen istället. De kollade mig igen och vid 23-tiden var jag öppen 4 cm.
Timmarna segade sig fram kändes det som, värkarna kom allt tätare och det gjorde ondare och ondare. Provade lustgasen men tyckte inte att den hjälpte. Kanske berodde det på att jag inte fick in rätt teknik. Blev yr men det hjälpte inte mot värkarna och grejen man andades i luktade illa så jag blev bara irriterad och sket i den efter några försök.
Barnmorskan tyckte att jag skulle prova att stå upp så jag fick en gåstol och det var ett helvete att resa sig upp för att använda den. Provade ett tag men valde sedan att lägga mig ner igen. Värkarna fortsatte och det enda jag tänkte var att jag inte pallade, att jag inte skulle klara mig igenom hela förlossningen och att jag bara ville få ett slut på det hela.
Jag frågade efter epidural eftersom det kändes som jag skulle dö men vetefan var den blev av så jag fick klara mig utan. Tror hela Uppsala hörde mig skrika. Låg och tänkte att det aldrig skulle bli några syskon till lillkillen, aldrig tänkte jag gå igenom samma sak igen. ALDRIG.
Vattnet gick inte av sig själv så de tog hål på hinnorna. Provade att lägga mig på sidan. Smärtan fortsatte och till slut var det äntligen dags att krysta och då flög han ut på nolltid! Klockan 6.56 var vår fina son ute och då var alla tankar på att aldrig göra om det borta, klart han skulle få ett syskon! Så fort jag fick honom i famnen var allt som bortblåst och lyckan TOTAL. Han var och är det vackraste jag sett.
Sticken och svedan när de bedövade för att sy och smärtan som uppstod då de tryckte på magen brydde man sig knappt om. Allt man gjorde var att stirra på den underbara lilla människan man höll i sin famn. Provade att ge honom bröstet och där låg han och åt en lång stund innan han somnade.
Lille Leon kom till världen den 5 juli, en vecka innan BF, han vägde då 4080 g och var 53 cm lång.
Vi längtade till vår soffa och valde att åka hem samma dag. Allt har gått jättebra och jag är så lycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar